Hej , hej.. Första gången jag skriver på en blog, vet inte vad ja ska skriva dock. Men skriver lite så blir det bara bra. :) Sitter efter en lugn dag och tar det lugnt i soffan med dom små. Känner att kroppen är helt slut efter två dagar i hög varv. Fick hem ett brev från socialen idag. Jag kände hur illska, sorg kom på samma gång. Min lilla dotter kommer att inte få träffa mig mer än 2 tim/ mån. och jag kan knappt ändra på det. Pappan ska bli rekomenderad till att söka enskild vårnad med umgängen med LVU bakom sig gentemot mig... Jag förstår inte ens varför, jag är inte farlig, går inte på droger eller något annat.. Ända jag vet är att jag van trivs på umgängerna med övervakning av familjebehandlaren och nu av pappan också. Sist sa familjebehandlaren att jag skrämde min egen dotter, när jag fick tårar i ögonen när jag såg henne och kortarde ner umgänget med en timme. Och nu så har dom lurat mig med en dag med min dotter, för ett möte för fortsatt umgänge med mig och min dotter ska fungera så pappan och jag inte ska hamna i konflikt med varandra. ( Varför skulle det ens hända, han vägrar ju att prata med mig eller infomera mig om hur det går för min dotters utväcklingen och m.m.)  Dom sitter och trycker ner mig och konstaterat att det är mitt känslomässiga beteende inte räcker till . Dom lyssnar inte ens när jag försöker förklara för dom hur jag känner mig. Det ända dom säger är: "vi/jag hör vad du säger" "vi/jag förstår hur du känner dig". Men skumt nog gör dom inte ens de. Jag vet inte ens vad jag ska göra eller säga längre. Har ståt ut i ett år med att träffa min dotter 2 tim/mån.. Hon känner inte mig och jag känner inte henne längre. Jag känner mig tom, arg, ledsen. Ja, alla känslor som man kan ha. Jag undra hur länge jag kan stå ut.